26/11/2024
I nya ÖSP-numret träffar vi ingen mindre än Per Gessle, som besökte Bomans Hotell Trosa när det var vernissage för fotografen Fredrik Etoalls bilder på Per och Roxette-kollegan Marie Fredriksson.
Per var på prathumör, så vi fick inte plats med alla citat i tidningen. Den bjuder vi därför på här nedanför.
Vill du läsa hela artikeln – med citat även från Fredrik Etoall och Kristin Boman – gör du det smidigast i vår app, som finns gratis där appar finns. Annars kan du också läsa den här: https://osp.prenly.com/p/ostra-sormlands-posten/2024-11-26/r/1/1/3541/1730307
* * *
Intervju med Per Gessle:
Vad tycker du om kvällen så här långt?
– Det är jättekul att det kom så mycket folk. Roligt att få hänga med Fredrik några timmar också, han är så energisk och duktig. Han har ett unikt öga, han ser saker ingen annan ser. Vi har lätt att arbeta ihop, det är alltid nära till skratt med Fredrik. Vi lärde känna varandra på en fotosession med Roxette och de bilderna har verkligen hållit över tid. Bilderna med bara är Marie är från hennes solotid – de är fantastiska!
Nu ska du ju ut på turné igen, hur känns det? Är det alltid lika roligt?
– Det är alltid lika kul att åka på turné och jag turnerar nästan varje år. Jag gillar turnélivet och den energi man får av publiken.
Kristin Boman nämnde att du är en av de mest produktiva personer hon känner. ”Per skriver alltid på något”. Efter så pass många år som du har hållit på skulle man kunna tänka sig att det mattas av något, är det så?
– Min kreativitet är nog ganska konstant, jag letar efter idéer varje dag, hela tiden. Det som gör att jag har mattats av, för det tycker jag ändå att jag har, är att musikbranschen har förändrats så, det är inte alls lika kul som det var förut. Nu är det business till varje pris, Gyllene Tider hade aldrig kommit fram idag som vi var då med våra konstiga idéer och mina konstiga texter, inga skivbolag hade satsat på det eftersom det idag är väldig mycket formulatänk med Idol och allt sånt där. Det är ett maskineri idag som vilken annan bransch som helst. Det var det inte då, och går du ännu lägre tillbaka, till 60- eller 70-talet när musikbranschen exploderade med Beatles till exempel och helt andra möjligheter för galenpannor som David Bowie. Musiken då hade mycket större makt än idag och spelade en annan roll i samhället, ta protestsångerna mot Vietnamkriget till exempel.
Går det att sammanfatta vad du vill att vi lyssnare ska uppleva när vi lyssnar på dina låtar?
– Jag hoppas att jag i mina bästa stunder kan ge dem som lyssnar på mig samma sak som jag får av de artister som betyder någonting för mig, musik är så fantastiskt, den ger tröst och styrka och man kan känna att en text handlar om just mig. Alla textförfattare och låtkompositörer som jag har lyssnat på hela mitt liv, Joni Mitchell, Beatles, Paul Simon och Tom Petty inte minst, Randy Newman och Kris Kristofferson – de är alla fantastiska storytellers. Om jag kan ge någon en bråkdel av det de har givit till mig så är jag överlycklig.
Kan man lära känna dig bättre genom dina texter eller skriver du mer allmänt?
– Jag tror det, när man skriver en text börjar det ofta med en idé som du känner igen dig i men sedan i vers två kan det bli något annat, för att det ska bli ännu mer spännande. Jag har skrivit kanske tusen låtar och SÅ intressant är jag inte (Per skrattar) – men jag kan berätta om känslor och om hur jag reagerar på saker och ting och så försöker jag få det allmängiltigt, fast på mitt sätt. Min största fiende är alltid att det ska bli klyschigt eller förutsägbart. Ibland lyckas man och ibland inte.
Släpper du något som du är halvnöjd med?
– Nej, aldrig nu för tiden. Det har hänt förr men inte nu. Jag har massor av låtar som ligger där texterna inte håller och så går åren och ibland kan jag få distans till dem och jag kan plocka upp dem igen. På den här plattan är det två låtar, ”Hoppas” och ”Ingen annan”, som jag skrev 1984 till min andra soloplatta ”Scener”, som jag hade glömt bort. Det var en tjej som sköter en stor Roxette-community från Ungern som såg ett foto på kassetter jag har, med två titlar som hon kände igen, så jag lyssnade på dem igen och det är jättefina låtar men texterna var skräp. Musiken var formidabel, den skrevs ju av en 25-årig mig som var nyfiken på ett annat sätt. I tidiga Roxette-låtar kan jag höra att jag inte riktigt har kunnandet att skriva engelska texter, som i ”Neverending Love”, de är i bästa fall lite kul fast inte så bra. Sedan hade jag en period på 18 år där jag inte jobbade på svenska alls, så då lärde jag mig att skriva texter på engelska.
Har du några favoritlåtar av dina egna låtar?
– Ja, jag har massor av låtar som jag tycker om, till exempel de låtar jag skrev till Marie: ”Queen of Rain” och ”What´s She Like” som Marie sjunger fantastiskt. Jag gillar ”The Look”, det är ju en totalt vansinnig låt med tre ackord som hamnade rätt.Favoriter från senaste plattan?– "Plåster" med Amanda Ginsburg. Jag hade spelat in nästan hela plattan innan jag kom på att det skulle bli en duettplatta, så i vissa fall spelade jag in igen. Till exempel spelade jag in första halvan av ”Beredd” med Molly Hammar, för att den skulle passa hennes tonart. I de flesta andra låtarna valde jag sångare som sjöng i min tonart, till exempel Lisa Miskovsky passar jättebra med mig. Lena Philipsson funkar bra också, jag blir lite pressad på de ställen jag sjunger men då låter Lena fantastisk så då är det värt det. Jag har ett kul jobb!
Vad tycker du om Bomans och Trosa?
– Det här är en ynnest, det är Sveriges näst bästa hotell… Nej skämt åsido, Bomans är ett av mina favorithotell i hela världen, vart man än går är det helt unikt. Varje gång jag är här vill jag aldrig åka härifrån. Trosa är underbart med allt vatten, särskilt på sommaren. Går du omkring inne i Trosa är det fantastiskt, jag älskar att vara här. Jag kan ha lite problem med myggen här ibland, vi har inga myggor alls i Tylösand.
