07/10/2024
🍿RECENSION 🍿av LARRY BROWNS JOE i senaste HORISONT, signerad Robert Myhreld, a k a (länk till hela i förra inlägget), här saxat:
/…/ ”Larry Browns roman skildrar en familj som lever ett kringflackande liv, finner boenden ”ingen med hjärna skulle bo i.”
Förfallna ruckel utan fönster, men fyllda med odjur, kryp och smuts. Vart de är på väg? Det vet nog inte ens försynen. De avverkar stat efter stat och följer en inneboende känsla av att där framme finns detåtminstone inte sämre möjligheter att finna mat och pengar vilka, när allt kommer omkring, är omöjliga att leva utan. En realitet som inte hindrar att man begår nesliga och värre handlingar. Fattigdom och framför allt i det här fallet missbruk, kan ha den inverkan
Tonen speglar handlingen som är belamrad med hemlöshet, rivande hunger, rasslande växellådor, hö som bärgas under himmelselden, utspottade tuggbussar, ströjobb, fiffel, rådjursslakt, hyfsat harmlösa eldstrider, damm, infernalisk värme, våld, Budweiser (det finns annan öl), fulwhiskey, klasskillnadernas krassa verklighet och ett och annat mord.
Joe är en bok som i mycket drivs framåt av karaktärsutvecklingen. Nämnda Wade, lika nämnda Gary och så Joe, boktitelbäraren. Wade är ett as, en skitstövel vars moraliska kompass antagligen kalibrerats av Ondskan. Han är högst involverad i det fruktansvärda slutet, där läsarens föreställningar om vad som är rätt och riktigt ställs mot väggen. /…/
/…/ Författaren Larry Brown föddes i Oxford (Mississippi) 1951 och började skriva när han var 29. Han skrev i en tradition som uppbärs av andra döda författare som William Faulkner, Flannery O’Connor och Cormac McCarthy. Stilen är avskalad men aldrig tom och de liknelser som används fungerar bra ihop med den språkliga helheten. Som här:��
’Hon tittade upp. Ögonen märkta av en smärta så djup att den liknade en färg, obesvarad gammal kärlek, en glad sorgsenhet över att se honom så här nära.’