27/02/2023
Nordebo i VästerbottensKuriren för ett bra tag sen, men så bra!
De döda under södra Lapplands höga himmel har något viktigt att berätta. De senaste veckorna, famlande efter mening och
sammanhang i en tid när ord inte verkar betyda särskilt mycket längre, har jag kommit på mig själv att återvända till Börje Lindströms diktsamlingar.
Plötsligt ligger böckerna där, i knät eller på bordet, som hade de känt stämningen och behovet, smugit sig på och lagt sig tätt intill, som katter i ett gammalt bondkök, skriver Ola Nordebo.
Det går inte att skriva om Börje Lindströms nya diktsamling ”Under södra Lapplands höga himmel” utan att också nämna hans föregående verk: ”På kyrkogården i södra Lappland” (2020). De hör nära ihop – en poets mogna, modiga, underbart avslappnade åldersdiktning i epigramform.
Om någon i framtiden vågar sig på att skriva en studie
över Börje Lindströms produktion kommer de två
samlingarna, tillsammans med ”Björkarna” från 2018, att
betraktas som en nästan överraskande men välkommen
återkomst till poesin efter tre decenniers uppehåll.
I både ”Under södra Lapplands höga himmel” och ”På
kyrkogården i södra Lappland” låter Börje Lindström döda
människor, namngivna, men ibland fiktiva, berätta och
minnas ur gravarna på en kyrkogård i Vilhelmina.
Det är Lindströms egen hembygd och ursprunget för hans
poesi. Redan i debuten ”Skenet från den andra stranden"
1975, som 23-åring, inledde han med prosadikter från
södra Lappland.
När han nu återvänder dit, och ger byarnas döda röst, blir
det en salig, berörande, folkbildande blandning av
hantverk, nödtorft, samhällsförändringar,
framtidsdrömmar, misslyckanden, satsningar,
vardagslycka, relationer, kärlek och kampen för att hanka
sig fram. Decennierna är många, naturens alla former
fladdrar förbi och årstiderna växlar.
”Jag gjorde mitt ute på myrslåttern/ och när sommaren
var förbi/ och det var dags för timmerskogen/ och allt var
fruset/ och fjärilen inte längre flög/ var jag en i laget.”
Ibland är det vemodigt. Ibland dråpligt: ”Hurra för
utedasset!” Värdigt är det genomgående.
”Man hörde direkt på dialekten/ varifrån dem kom/ kom
dem från Åsele sa dem skaramusen/ men vi sa musskaran./
Det skiljde på orden, och på milen./
Det skilde mellan Bäcksele och byn/ fast det var bara en
mil emellan./
Ja, det skilde från hus till hus/ här hemma i byn.”
***
Till formen knyter Börje Lindström an till en tradition av
epigramdikter som har rötter ända ner till det antika
Grekland och med kända svenska företrädare i bland andra
Hedvig Charlotta Nordenflycht, Anna Maria Lenngren och
Kjell Espmark.
Litteraturvetaren Greta Schager-Engdahl, som 1984 skrev
en avhandling om svensk epigramdiktning genom
historien, har kallat genren för en ”vävnad med
ålderdomlig varp”. Jag tycker det är en träffande
formulering.
Lindström, under s*x år, 1976-1982, redaktör för
Lyrikvännen, skriver själv om det i efterorden och ser
epigramformen som en möjlighet att bidra till att
återupprätta det ömsesidiga beroendet mellan de döda och
de levande, och öppna upp förbindelsen bakåt i "släktled
efter släktled”.
Men lika viktigt som den förbindelsen mellan dem och
oss, längs en tidsaxel, är att i myllret av självständiga
röster upptäcka något gemensamt från hus till hus, by till
by. Dikterna söker det som går att tala om som en bygds
samlade historia, men utan att i den stora berättelsen tappa
de enskilda människorna, långt från makten, ur sikte.
Nyckelraderna kommer direkt i första dikten i ”På
kyrkogården i södra Lappland”:
”Här är vi, här är vi döda/ vi döda som sjunger ur
gravarna/ vi sjunger var och en/ vår egen sång/ och ändå
en större sång.”
Att Lindström lyckas med det har inte minst med hans
egen hantverksskicklighet och erfarenhet som diktare att
göra. Gunnar Balgård skrev i sin VK-recension av "På
kyrkogården i södra Lappland" om "en massverkan som
imponerar".
Och det märkliga är att ”Under södra Lapplands höga
himmel” och ”På kyrkogården i södra Lappland” kanske
på sätt och vis kommer att ses som hans mest samtida och
aktuella verk, trots att de vid första anblicken tycks blicka
bakåt mot något svunnet och förlorat.
Sorgen finns där:”Lägga spåntak./ Hyvla med rubank./
Hacka torv./ Gräva krondiken./ All denna kunskap som
behövdes/ behöver ingen nu.”
Men andra strömfåror bär starkare: ”Jag satte igång ett
bageri/ utan att kunna baka./ Jag anställde skogshuggare/
som gick arbetslösa,/ unga, starka läraktiga karlar/ som
inte heller de/ kunde baka./ Vi bakade mormors limpa/
glada som bagaren i San Remo/ och mjölet rök/ som
sågspånet i byasågen/ som låg intill."
***
Jag tvekar en aning inför slutraderna, söker tonen. I
Lyrikvännen Nr.1 1981 skrev Börje Lindström själv:
"Låt oss hoppas att vi slipper 80-talskritiker som hellre
bedömer det modernistiska syftet - liksom vissa kritiker
under de två senaste decennierna bedömde det politiska
syftet - i stället för att bedöma verket, dess innehåll och
uttryckskraft."
I ett senare nummer det året skrev han kärvt: "Men poesi
är inte känslor. Poesi är ord."
Ändå jag vill avsluta med detta: De senaste veckorna,
famlande efter mening och sammanhang i en tid när ord
inte verkar betyda särskilt mycket längre, har jag kommit
på mig själv att återvända till Börje Lindströms
diktsamlingar. Plötsligt ligger böckerna där, i knät eller på
bordet, som hade de känt stämningen och behovet, smugit
sig på och lagt sig tätt intill, som katter i ett gammalt
bondkök.
Logga ur, släck ner och låt oss berätta istället, tycks de
viska. Och de har, inser man efteråt, något viktigt att säga
oss, inte bara om hur det var, utan också om hur det är.
Ola Nordebo
