03/07/2022
Det mest frustrerande med att få en ADHD diagnos först vid 30 års ålder har inget att göra med diagnosen i sig eller vad andra tycker och tänker. Det är helt klart att veta att under mina första 30 år på den här jorden har jag varit arg, ledsen och besviken på mig själv för att jag är så rörig, lat, glömsk och har svårt att få ordning på saker. Den första gången jag sökte för adhd när jag var 18 sa de att ”du har bara lite ångest, ingen adhd” och med det svaret kan ju mitt röriga huvud, hem och liv bara bero på att jag är dålig och lat? Resultat: ännu mer besviken på mig själv.
Iaf, sååå skönt att äntligen få det bekräftat att min hjärna faktiskt fungerar annorlunda! Ja, ANNORLUNDA. Jag skäms inte alls för att ha en hjärna som fungerar annorlunda, för även att jag har svårt med många enkla saker som de flesta andra tycker är busenkelt och ibland känner mig som en misslyckad vuxen pga det så är jag samtidigt väldigt bra på en massa saker som de flesta skulle ha väldigt svårt att klara av, om de ens kunde alls. Annorlunda, helt enkelt.
Neurodivergent är ord jag gillar för att beskriva sådana som mig, istället för diverse bokstäver som t ex ADHD och GAD. (Som dessutom ändrats många gånger de senaste 100 åren) Bättre att sammanfatta det med att hjärnan funderar annorlunda, istället för specifika ord som direkt sätter personer i olika kategorier - när ADHD, autism, Aspbergers, bipolär osv innebär så olika saker hos olika personer.
Vissa saker är jag inte bra på, men det är inte jag som inte försöker nog eller är dålig utan det är bara så jag är. Såklart ingen ursäkt för att inte göra allt som krävs i dagens samhälle, det är en orsak men inte en ursäkt, viktig skillnad.
Så, inte för att jag behöver en skylt på pannan som säger ”jag har ADHD”, men mest för att själv känna att jag äntligen accepterar mig precis som jag är så ville jag spegla på utsidan lite som jag är på insidan, annorlunda och kreativ! Så jag färgade håret lila! 🤪🎉 Tänkte mest prova tillfälligt men jag gillar det, så det kanske får stanna! 🟣
